Friheten är det viktigaste jag äger, även nu när jag fysiskt sitter fast i mig själv och inte kan rymma på samma sätt som för några månader sedan. De som känner mig kan nog sammanfatta mig med ett kort ord, Äventyr. Om någon är sugen på att göra något oplanerat, något dumdristigt impulsivt, vet alla att jag är den man frågar, och aldrig får ett nej, eller ens ett "jag ska tänka på det!" Kan alltid bara dra eller lösa upp det jag sitter fast i. Det finns inget rep som är hårt nog att hålla fast mig, det har det nog aldrig funnits.
Viljan och entusiasmen kommer på en delad andra plats. Jag vill lära mig nya saker, jag vill prova och bli bra på allt.
Min största negativa egenskap är en FOMO, Fear Of Missing Out, rädslan att gå misste om saker. Det är jag i ett nötskal och det är den egenskapen som driver och ligger bakom mitt konstanta äventyrs sug, min vilja och min entusiasm. (lite tragiskt att en rädsla och inte alltid positiv egenskap skall ligga i grunden till ens största personlighetsdrag)
Mitt motto lyder: Man ångrar bara det man inte gjorde. Vilket också har lett mig till mycket dumheter (förvisso saker som blivit bra också) det har givit mig och min omgivining många bra historier och en fantastisk massa skratt. Men framförallt har det lärt mig att det finns nästan ingenting som är farligt, det har gjort mig otroligt orädd och kanske igenom det även lite dämpad i känslorna ibland. Man kan berätta för den där killen att han gav en hjärtslag när man satt där på jobbet och att han räddade hela ens dag i och med att fylla ens hela huvud med roliga och galna fantasier. (det har jag gjort många gånger) visst pinsamt, man blottar en del av sig själv, men man får också en chans att betala tillbaka lyckan som han gav till mig den gången han räddade en långtråkig dag på jobbet. Vem vet vart det kan leda? och vem vet hur många gånger det räddat mig och andra ifrån mörker?
Men, det finns ingen förutom jag som vet hur många jag i och med att vara den jag är, skrämt folk. framförallt killar.
Många gånger, milt sagt.
Tjejer skall stå och vara söta, perfekta och bli utvalda att bli uppraggade. !!?
jag fungerar inte så, jag sitter inte längst bak i bussen och låter någon annans val styra mitt liv,
Jag kör bussen. Iallafall min egen buss.
Har fått det hårt kastat i ansiktet ett par gånger "men du, det var ju du som stalkade han!" (blivit fantastiskt arg men med ett påklistrat leende sagt att det är klart jag har) men i ärlighetens namn har jag Aldrig stalkat någon utan att få någon respons. JA jag är tokig, ja jag har ringt på dörren till mitt dåvarande äventyr och lämnat över en påse nyplockade hjortron till hans rumskamrat när han inte var hemma. Att han lika entusiastiskt som mig, smsat, ringt och beundrat i smyg, spelar ingen roll, eftersom det är jag som gör det oväntade, det galna och busiga gör uppenbarligen mig automatiskt, utan att passera gå och inkassera hundra kronor, till den som jagar, till den som vill mer än den andre. (förmodligen även i Nötens egna ögon)
Men är det så farligt att ge en påse hjortron till någon? I min värld säger det inte att jag vill gifta mig med honom och föda hans barn imorgon.
Är min värld speciell och naiv?
Lever jag i en egen värld eller är folk bara rädda för starka och orädda fröknar?
Kanske har jag för mycket skinn på näsan min för mitt eget bästa,
kanske är världen bara inte redo för en Pippi Långstrump av nutidens kaliber.
Men när en Nöt med verkliga drömprinspotential dyker upp, (och nej nu säger jag inte att en vanlig Nöt inte är något oseriöst) men även om jag har haft många äventyr i mina dagar, har det funnits dom som skrämmande nog haft potential att ge mig allt jag någonsin drömt om. De har verkat ha allt jag vill se och vakna till varje dag. Det är sånna Nötter som skrämmer mig. Dom är ungefär lika sällsynta som änglar. Men dom gör den vanliga Nötjakten värd mödan, och dom förstör mig och mitt hårda inre. drömprinspotential är något rått, något som kanske liknas vid mig själv, någon som inte är rädd för livet och vågar trolla vardagen till äventyr.
Men som sagt, när någon som passar läskigt bra in i den kompliserade pepparkaksformen jag gjort och kallat mall, kommer en känsla stormande som jag väldigt sällan är van vid att hantera, Osäkerhet. Hur hanterar man något sånt? Jag blir nästan arg, då någon skvallrat för hans vänner om att jag minnsan tycker att han ser fantastiskt bra ut, (något jag i vanliga fall förklarat med ett: "Vadå? det ser du väl själv att han ser bra ut, I think hes hot as hell, det är väl inget konstigt med det?!")
Jag håller stenkoll på vart han befinner sig och undviker honom ute på krogen istället för att som i vanlig anda springa fram och utdela ett
hårt knytnävs slag på axeln och entusiastiskt förklara med ett leende stort som solen att jag minnsan inte förväntat mig att det skulle finnas såhär snygga killar ute på detta stället ikväll heller.
Varför agerar jag inte så mot mina drömnötter?
Njae, med de riktiga drömNötterna kommer saker jag inte är van vid att hantera och håller mig för ovanlighetens skull i skinnet, vilket inte alls är bra. Jag visar inte alls mitt rätta brutalt "dumma" jag utan ett falskt städat och kanske inte alls lika entusiastiskt jag.
(nu händer det ju faktiskt inte så ofta att de här dyker upp, men de finns....)
Men Okejdå, det är mycket roligare att höja sig själv halvägs till skyarna än att tycka synd om sig själv och fokusera på de få negativa egenskaperna man har.
"Her good looks could have sailed a ship, but her will alone could have sunk it."
