Och här står jag, och nickar och ler ett stort och bländande leende, han är underbar, en man med ett tålamod och ömhet som får vilken karl som helst att blekna samt falla ut i marginalerna fort..
Jag förklarar entusiastiskt hur snäll och omtänksam han är, han tar hand om alla och skulle aldrig kunna vara elak.
Vad är fel med mig? varför skriker jag inte ut vilken hemsk, egoistisk och framför allt feg man han är?
Utan att ljuga står jag med så mycket stenar upp i min mage att dom snart täpper till min hals, här står jag och promotar en fantastisk man utan hjärta.
Han är mannen som sårat mig mer än vad jag själv trodde att var möjligt.
Jag har alltid varit en dam med ett inre som ingen egentligen kunnat komma åt. Att tillåta sig själv att både tycka om och att bli omtyckt medför en risk för att faktiskt så småningom bli sårad.
Jag har med andra ord tidigare inte varit säker på att lyckan som riktig kärlek medför slår smärtan som följer när man förlorar den och därför aldrig varken gett eller tagit emot kärlek. Inte ens närhet för den delen heller.
I tidigare förhållanden har jag utan större problem, många nätter faktiskt smitit iväg ifrån en varm, mjuk säng med en pojke som avgudade mig, med ett hårt kallt golv som mål.
Vips, ett äventyr som utvecklade sig till perfektion och lycka i varje hörn. Det var kärlek, och det var så lätt att släppa taget om en så känslomässigt hård fröken som mig själv. Jag upplevde för första gången en njutning i närhet, jag kunde för första gången sova en hel natt bredvid någon annan och jag kunde för första gången ta mig igenom en massage utan att få panik och jogga därifrån.
En seger, en lättnad och jag trodde att jag hittat rätt. Jag hade blivit trygg och lycklig, men lättlurad och naiv är en bättre definition av det hela.
Nu vill jag bara ta steget ur min emotionella dans, Jag döljer bara en smärtsam sanning.
Men måste jag alltid vara så omtänksam? måste han få ha ett så bra liv efter vad han gjort mot mig? och måste jag hjälpa till så ivrigt med att låta hans fantastiska rykte flyta på i en kurva lodrätt uppåt?
Leder verkligen min väntan någonstans?
Jag tvivlar på att snällhet kommer att få mig att glömma mitt trasiga hjärta och mitt krossade självförtroende, och jag tror inte en sekund på att jag hade valt bort cancer framför ett krossat hjärta. Fysisk smärta är ingenting jämfört med psykisk sådan, Försök ta en alvedon mot hjärtesorg?
Sedan tror jag för övrigt att det kommer ut ett botemedel mot cancer väldigt mycket fortare än läkemedlet mot ett trasigt hjärta!
Historien om mannen som försvann har jag beslutat att hålla för mig själv ett tag till, tills jag är mogen att vara elak emot honom igenom att visa världen den otrevliga sanningen om hur han behandlade mig.
Tids nog kommer ni säkert få reda på den i ett inlägg som knappt skulle kunna passa in som en patetisk film eller en kass dokusåpa, folk som hört min historia har skeptiskt kollat på mig och frågat om allt verkligen stämmer? är jag verkligen helt ärlig?
Visst kan jag ta orden i min mun, att han är ett jävla as och en idiot. Men så länge jag inte menar orden som trillar ut, så tycker jag ju inte illa om honom på riktigt. då spelar det ingen roll.. falskt hat är bara ett försök till en shortcut helt utan verkan.
till mig, som känner sig så förvirrad och så utnyttjad. jag gav honom min kärlek, jag gjorde mig sårbar.
och han likt en jägare som väntat på ett bra skottläge, avfyrade ett känslokallt skott, rakt in i hjärtat.
Han våldtog min känslomässiga oskuld.
Fortfarande kan jag inte säga ett ont ord om honom, varför kan jag inte få vara elak?
Jag drömmer om en framtid utan dig!
(smärtsamt skrivet för många månader sedan, publicerat nu när modet kommit ikapp)
