Jag måste vara galen, jag kan inte riktigt se rakt längre! Förvånad?
Min största rädsla är numera mitt hem.
Det är en hård värld!
Frågan om den är lika hård för alla eller om dom elakheterna som finns i världen slumpvis blir utdelade och några av olyckshändelse får alldeles för mycket, på samma gång? medans andra hamnar i guld-och-gröna-skogar-land?
Är det automatiskt så att om man haft en period av tunga stenar på sin rygg, så får man en längre period med moln under fötterna? lite som en försäkrings-slant och plåster på såren! Det borde vara så iallafall!
Vi kanske också bara är olika bra på att dölja våra smärtor och det därför enbart verkar som om vissa har det dåligt och andra mår bra!? Går vi egentligen runt allihopa och mår genomsnitts-dåligt, några av oss bärandes vackra masker och andra ärligt låter sin mask ligga kvar hemma på nattuksbordet?
Vi handskas alla olika med våra känslor, bra som dåliga! Men jag har länge funderat, dom som gräver ner sina känslor innom sig, blir dom någonsin av med känslorna? eller blir det bara en dov, känslosmet, totalt avtrubbande?
Iallafall har jag funderat på och blivit förundrad över hur mycket folk omkring en kan trolla med ens känslor.
Dom som man inte behöver prata med varje dag utan som man kan skicka iväg en tanke på, och man lämnar över några stenar ifrån sina axlar direkt. De som får mig att le, gång på gång och likt magi ger en extra krafter att springa igenom betongen!
Dom riktiga vännerna som ser igenom masken, dom som tar sig tid att älska, lyfta och finnas. Oavsett!
Dom som man vet att man faktiskt kan ringa till, mitt i natten, dom människorna som man utan tvekan själv skulle sätta sig på ett tåg över halva världen ifall man fick ett samtal om att man var behövd.
Dom personerna ger mig tillbaka tron på mänskligheten.
De är Få, men genomgoda.
Det är alldeles för många saker jag inte gjort än, för många solnedgångar jag inte sett än. Jag har blivit vis av mina skador, brännt barn skyr elden. Men jag vet däremot vilka människor jag vill ha i min närhet, jag har lärt mig vad vänskaplig kärlek är, när pengar är en bagatell och man faktiskt kan tänka att "vadfan, jag hade så gärna bara köpt dig en biljett, rymt iväg och gett dig lite lycka!"
Det verkar som om ingenting kommer att ändras, allt förblir det samma! Jag kan inte göra det andra människor ber mig att göra. Men jag har en stark vilja att, dom människorna som lyfter mig upp ur askan, gång på gång, dom som säger mig orden jag inte vill höra, att ge dom världen.
Jag vill inte falla runt i ett tomrum utan gravitation. Låt mig hellre falla fort, slå mig hårt men iallafall ge mig en chans att kunna ställa mig upp!
Jag dyker ner under ytan, och sen ber folk mig att där andas lugnt.
Min vapendragare sa en gång : " och här sitter jag, men en crush på en person, vars namn jag inte kan utala, vars språk jag inte talar, vi förstår inte varandra men jag är så lycklig ändå!"
Det är vad jag skulle vilja kalla ren kärlek.
Kärleken är inte bara blind, den är uppenbarligen minst döv, stum och rullstolsbunden också!
Så är det med dom jag håller nära hjärtat, inte fan håller vi med varandra alltid, det är snarare tvärt om, vi säger vad vi tycker, försöker ruska om varandra, och får ett gäng nya infallsvinklar och ser saker med nya ögon. förmodligen går vi även därifrån med en skrattande fasad om att vi båda fortfarande minnsan har lika rätt som ifrån början.. men innombords har vi blandat våra åsikter, delat på två och och bägge blivit segrare ur striden.
Jag har hellre en vän som kan säga till mig: "vad fan hände? nu har du passerat ditt vanliga charmiga kaos och bara går direkt in till totalkaos!" än en vän som är medlem i klubben för inbördes beundran.
En slap in the face lite då och då för ett bryskt uppvaknande gör att man inte faller in i sig själv utan minns de andra människorna här på jorden också!
En vän som du som får mig att vilja gå upp ur sängen även när det gör ont,.
Det är du som får mig att gång på gång försöka resa mig upp efter varje gång jag trillar hårt.
Det är du som ser igenom ett strålande leende och ett hjärtligt skratt när jag djupt där inne är söndersliten och trasig.
Det är du som ser allt det vackra i mig även när jag är arg, trött och har en dålig dag.
Det är du som får mig att fortsätta kämpa även fast allt jag vill är att ge upp.
Tack för allt du är!
Jag vill ge dig hela världen i sin prakt, vill ge dig evig lycka och vill plocka ner månen till dig.
För dig hade jag blödigt mig torr.
