Du är en frusen melodi,
ett lamt försök till sång.
en vilsegången parodi,
där passagen är för trång.
jag balanserar på en tråd,
mellan hopplöshet och tro.
betalar dyrt för goda råd.
önskar hjälp att finna ro.
men din blick med varning för censur,
som hejdlöst fortplantar sig,
får mig att skadat gömma mig,
trasigt bakom min mur.
låt mig vara fridlyst, orädd
och vackert unik,
låt mig vara sedd,
och slippa all panik.
hoppas du inte har det bra,
hoppas du ligger vaken som jag,
känner dig lustigt glad och rörd,
och yr, ängslig och mycket störd.
rätt som det är får du brått,
att lägga dig för att sova gott,
hoppas att det dröjer en liten stund,
Jag hoppas att du inte får en blund!
Jag vill ha dig, jag ser en framtid men jag har börjat att ge upp.
får jag inte säkerheten att kunna slappna av snart hamnar jag farligt nära bristningsgränsen och de konstant spända trådarna inom mig,
går av..
Du behöver inte sätta mig på en hylla högt där uppe bland molnen,
för perfektion är inte jag.
Men jag vet att jag inte kan vara så svår att tycka om.
Den osäkerhet du skänkt mig har gjort mig till någon jag aldrig varit förut,
vet inte vem jag är i ditt sällskap, fortfarande jag,
men i en söt tyst och försiktig förpackning, som är rädd för att ta plats.
För får man ta plats i en värld man inte vet om man tillhör?
För när du inte är där och när du inte bryr dig,
försöker jag så otroligt hårt att ignorera din ambivalens.
jag har aldrig lyssnat när du lovat, aldrig ställt några krav.
Men du om någon borde förstå, att man inte gör såhär emot mig....
kan inte riktigt skilja på om jag vill ha dig,
eller om jag vill bli av med dig och skada dig.
jag är skottsäker,
men tål inte vatten,
du kommer lämna mig med lättnad.
men jag lämnar dig fördömd.
