Vart har alla griniga, tjocka och hårdhänta sjuksyster-tanter tagit vägen?

Efter min olycka med den älskade Range Rovern har jag förklarligt haft lite diverse problem med huvudet, armen och diverse andra ömma kroppsdelar.

Det var alltså idag dags för återbesök, skulle klockan nio vara på ortopedavdelningen på lassarettet. Min kära mor fick stå och skrika så att spottet ven över sängen min i säkerligen en timme innan jag ens visade något ynka livstecken. Att sova har blivit min favoritsysselsättning då huvudet fått sig en ordentlig törn och beordrar resten av kroppen att sova, Minst 15 timmar varje dygn.

Ortopedavdelningen intogs med humöret nere på botten då jag mot all naturlig logik blivit tvingad att gå upp klockan halv nio istället för runt två tiden. Anmälde mig snällt i luckan och betalade den utsatta pris summan på 200 riksdaler.
Blev visad till ett undersökningsrum utav någon liten söt sköterska som var ungefär två huvuden kortare än mig och sa att doktor T minnsan skulle infinna sig snart.
Två minuter senare springer en stressad man in i rummet och fram till datorn utan att ens kolla på mig, jag antar självklart att han inte är min läkare då jag faktiskt tar för givet att man hälsar, eller iallafall kollar på sina patienter.
Han sätter sig iallafall mitt emot mig och frågar kort vad det är för fel på mig, jag förklarar att jag voltat av vägen med bilen och gjort illa handen så att jag inte kan använda den då det gör ont, vad på han slänger ut sig "jaa, du satt väl säkert och pratade i telefonen när du körde av vägen, alla har ju en telefon fastklistrad nuförtiden!"
(doktor T har fortfarande inte så mycket som kollat mig i ögonen och jag kollar pafft och förbryllat på honom och söker efter ett uns av humor eller leende för att förklara hans kommentar. men Ikke.)
Jag försöker att ta det som en vuxen och skrattar lite snällt och förklarade att nej jag pratade faktisk inte i telefonen. Han kollar irriterat runt i rummet och säger rakt till mig med en suck "nehej, men då satt du väl och smsade då!"
Nu börjar även min mildhet sakta men säkert gömma sig i skuggorna, vad fan håller karln på med? vad vill han?
Tar ett djupt andetag och förklarar att det hade blåst sidleds över vägen med snö och slipat fram en isbana över höjden jag kommit upp på, bilarna framför mig bromsade till precis då dom kom ut ur kurvan och jag av ren reflex hade bromsat väldigt lätt då jag med, tappat fästet och sedan inte minnts något mer.
Doktor T kollar nu på mig för första gången under hela besöket och säger elakt "men det vet väl varenda människa att det är jävligt dumt och en dödssynd att bromsa i hala kurvor!"
(jotack, jag vet det, annars hade väl inte min bil varit mos och jag sjukskriven nu i snart tre veckor oförmögen att göra något alls? men att köra bil är en rutin och man vet trotts allt inte vilka kurvor som är hala i Förväg)
Han avslutade med det första medicinska påståendet under hela besöket, jo jag ska försöka träna upp musklerna i den trasiga armen och pröva att använda den lite. men slänger ut sig att detta var minsan en väldigt obetydlig skada och att det är dumt att lyssna på kroppen när det gör ont, så går han ut, utan att säga hej då.
Nu har jag fått nog, hade jag velat ha en lektion i hur dåligt jag kör bil eller någon som dömmer mig utan att veta hur något gått till eller hänt, hade jag väl inte gått till ortopeden och dessutom betalat pengar för det? jag går iallafall ut därifrån och hoppas innerligt att doktor T haft en dålig dag, för är han så här elak varje dag måste den stackars människan ha rejäla problem.


Eftersom huvudet är det egentliga problemet passade jag även på att vara duktig och ringde upp min kirurg som tog emot mig när jag kom med ambulansen, frågade lite försiktigt om det är normalt att sova så pass mycket som jag gör och även om det är normalt att glömma bort saker ( så som att jag bokat frisörtid, att jag skulle ha visning på min lägenhet och lovat att flytta ur dagen efter, diverse namn, vart jag varit, vart jag ska med mera.)
Hör hur fru kirurg blir lite nervös och säger att hon ville att jag skulle åka in till närmaste akutmottagning och få en ny skallrönten. Chiptjohej, det lät ju bra.

Sjukhusrunda nummer två.

Behöver inte vänta många minuter innan jag blir upphämtad utav en ung söt manlig sjuksköterska med långa mörka lockar och markerade glasögon. Han är inte många år äldre än mig och verkar vara en glad prick, här har vi dagens Mc.Steamy.
Han pekar på ett rum lite längre bort och säger att jag kan gå in där så kommer han snart, jag slinker leendes in på rummet och fnissar lite för mig själv,
detta sjukhusbesöket kanske slår det förra after all...
Vi börjar lite försiktigt med blodtryck, vilket är högt för att vara en sådan lågtryckare som mig, vi fortsätter med att lysa mig lite i ögonen, och dom funkar även idag. så det är ju bra.
nu kommer vi till något lite spännande, pulsen, han håller mig på halsen och stirrar på klockan, börjar le mer och mer..
"Jaha, du, 110, det är ganska högt... det är inte så att du är lite nervös eller något över att vara här?!"
jag börjar tänka efter, och kommer fram till att, nää jag är inte nervös alls.. och klämmer ur mig att "det är nog faktiskt ditt fel!"
där sitter vi båda generade som få och ler som två får, var på han gör klart undersökningen och säger att vi ses och knatar skrattande ur rummet.
Nu ligger jag ensam kvar på mitt rum o skrattar lite åt mig själv en sväng. minuterna sniglar sig fram som de enbart kan göra på ett sjukhusrum och jag somnar.
Nästa person som två timmar senare väcker mig med en knack på dörren blåser mig totalt av sängen, en lång, vältränad, solbränd och långhårig läkare med ett bländande leende presenterar sig vid namn Mc.Dreamy. Nyper mig själv i armen när han vänder sig om för att plocka fram något ur ett skåp. jag har hamnat i en sjukhus serie ifrån tv där alla läkarna är skitheta och jag får bli ompysslad, BINGO.
efter att få ha stått o gjort det klassiska fylle-testet (du vet, ena armen rakt ut, hitta näsan, lyckades även ställa mig lite för nära en hylla och slår i armen i den när jag ska bevisa att jag minnsan har koll på min kropp) blivit ombedd att gå fram och tillbaka i rummet några gånger, (ja det var nog ett mirakel att jag inte snubblade eller gick in i något) Då kommer kommentaren med stort K samt ett kritvitt leende: "då kan du ta av dig dina byxor"...
Okeeeej, kollar på honom lite avvaktande och väntar på ett, jag skojjar bara. men ikke, okej, av med byxorna, (och eftersom jag fortfaraned envisas med att jag är i en häftig dröm ala sexig sjukhus-serie tycker jag att det kan ju bara bli kalas det här) och nyper mig hårt i armen för andra gången.
Kränger av mig byxorna med en hand, lite sådär halvsnyggt gjort kanske, och inser att tjenna, har man legat i sängen de senaste två veckorna och inte gjort många knop, har några snygga benmuskler ganska fort förtvinat, har inte riktigt prioriterat varken att raka benen eller smörja in dom, FAN. (varför tänkte jag inte på det?)
Ligger och vrider mig i ångest där jag ligger byxlös på britsen med Mc.Dreamy klämmandes och kännandes överallt. jodå, mina reflexer i knäna funkar, i fotlederna också, vi kittlade mig under fötterna, det funkade också... nu ligger jag och håller på att glida av britsen i nervösa svettningar. då kommer kommentar nummer två med ett ännu större leende, då kan du ta av dig tröjan också. Tack.
ja, det saknades bara det va? chiptjohej så var även tröjan kastad, vi inser att jag har sjukt många roliga reflexer även på överkroppen att leka med.. som alla funkar ypperligt, känner mig definitift inte lika kaxig längre, sedan får jag äntligen halka över golvet på svettiga fötter och klä på mig lika sexigt igen med en hand.

Jag blir lämnad ensam några minuter innan jag får veta att jag ska bli uppskickad på skall/hjärnröntgen, och gång nummer tre det knackar på dörren står det såklart en kille nummer tre leendes, Suprise.
Denna herren är lite äldre än de första två, men ser fortfarande ung och bra ut och är nog bara en tio år äldre än mig. Dagens Mc.Feast. jadå here we go again tänker jag och följer med honom ut och förklarar envist att jag inte alls är sugen på att åka rullstol. Han har redan spanat in mitt halsband och frågar intresserat vad det är för något, jag förklarar lugnt att det är en korall som jag hämtat då jag dykt i Italien, han bannar mig lite då de är fridlysta men ler ändå. jaha, vad jobbar du med då? jag förklarar och han frågar mer och mer om mig och jag bara ler och berättar om mina dumheter de sista åren, han frågar om min ålder verkligen stämmer och hur jag hunnit med allt, och jag svarar kaxigt att vilja hjälper.
När vi kommit upp till salen med röntgenaparaten för skallen tar han av mig halsbandet och skrattar åt texten på det, efter det säger han med ett leende, "och så tar du av dig kläderna också!" (denna gången har jag lärt mig att hey, det skämtar man tydligen inte om!) tänker absolut inte på att när man Röntgar, är ju själva poängen att man ska se Igenom saker och börjar lydigt ta av mig tröjan när jag hör att han börjar tokskratta och säger att han bara skojjar. ser mig generat om och ser fyra sköterskor som står och fnissar åt mig, ja men vadfan, jag börjar ju komma in i min roll att vara naken i min heta sjukhus-serie. men okej. sätter på mig tröjan igen och låter dom röntga mitt huvud.
Jag och Mc.Feast går ner till mitt rum igen och fortsätter tävlingen "vem vet mest om den huvudskadade-skadade-nakna tjejen", han står kvar och frågar allt och inget om mitt liv och poff, kommer frågan med ett leende: ".....såå har du en pojkvän som följer med dig på alla dina äventyr?" skrattar och säger att nej det har jag ju faktiskt inte. Poff: "någon flickvän då?"
hmm.. nää inte det heller, och frågan som följer är: "men vad är det för fel på dig då om du är singel? du verkar ju vara ett grymt kap" tackar Mc.Feast, men jag är kräsen. förklarar försiktigt att äventyrs killar ofta är omogna och dumma, behöver någon som har lite mål och ambitioner här i livet också.. Det piper på hans sökare och han säger fort att han måste gå, men att han är grymt imponerad av mig och säger att han ska tänka på mig.
tackar.

Mc.Dreamy störtar in och berättar att min hjärna ser jättefin ut, (känns bra att faktiskt få det bekräftat efter alla tokiga saker man gjort.) han säger att han inte vill låta mig jobba dock eftersom jag är så virrig och trött. Minst till julafton ska jag få sova och försöka bli människa igen. Han sitter en decimeter ifrån mig och ler med en bra blick, ( ja du vet, en såndär ordentlig blick som liksom fastnar i ens ögon.)
Han frågar om allt känns bra, och jag flinar och säger att efter omständigheterna känns det faktiskt ganska bra just nu. Jag får ett stort leende tillbaka och han frågar med lurig blick om jag har några frågor. nu börjar det ta fart i huvudet, klart jag har, Är du gift? singel? gillar du äventyr? kan du laga mat? ska vi gifta oss?
bestämmer mig för ett: "njaaaa, tror inte det....!"
men slår mig själv fort på handen, dumma mig, och slänger ur mig:
"har du några fler frågor!!?"
Han börjar skratta och jag ser att bakom dom där ögonen snurrar det på ganska bra, men att han precis som jag bestämmer sig för ett:
"njaa, haha, jag är inte säker, men jag tror inte det!!"
Efter några laddade ögonblick säger han att jag får knata hem om jag vill, jag säger att det ska jag göra, det är faktiskt inte långt hem till mig, var på han kollar ner i journalen och kikar på adressen, frågar mig vart det ligger, när jag förklarat blinkar han och säger med ett stort leende att det faktiskt inte alls var långt borta.

Och sedan går han leendes ut ur dörren, Mc.Dreamy stänger dörren bakom sig och lämnar mig med ett nytt hopp för människan, hoppas att alla pojkarna idag vet att de trollade mitt sjukhusbesök på 6 timmar till ett fantastiskt, spännande avsnitt av min verkliga sjukhus-serie.




Det finns tillfällen att hitta lyckan och spänningen i vardagen, det gäller bara att våga ta chansen att le.