För får man ta plats i en värld man inte vet om man tillhör?

Du är en frusen melodi, 

ett lamt försök till sång.

en vilsegången parodi,

där passagen är för trång.

jag balanserar på en tråd, 

mellan hopplöshet och tro.

betalar dyrt för goda råd.

önskar hjälp att finna ro.

men din blick med varning för censur,

som hejdlöst fortplantar sig,

får mig att skadat gömma mig,

trasigt bakom min mur.

låt mig vara fridlyst, orädd 

och vackert unik,

låt mig vara sedd,

och slippa all panik.

hoppas du inte har det bra,

hoppas du ligger vaken som jag,

känner dig lustigt glad och rörd,

och yr, ängslig och mycket störd.

rätt som det är får du brått,

att lägga dig för att sova gott,

hoppas att det dröjer en liten stund,

Jag hoppas att du inte får en blund!

Jag vill ha dig, jag ser en framtid men jag har börjat att ge upp.

får jag inte säkerheten att kunna slappna av snart hamnar jag farligt nära bristningsgränsen och de konstant spända trådarna inom mig,

går av..

Du behöver inte sätta mig på en hylla högt där uppe bland molnen, 

för perfektion är inte jag. 

Men jag vet att jag inte kan vara så svår att tycka om. 

Den osäkerhet du skänkt mig har gjort mig till någon jag aldrig varit förut,

vet inte vem jag är i ditt sällskap,  fortfarande jag,

men i en söt tyst och försiktig förpackning, som är rädd för att ta plats.

För får man ta plats i en värld man inte vet om man tillhör?

För när du inte är där och när du inte bryr dig, 

försöker jag så otroligt hårt att ignorera din ambivalens.

jag har aldrig lyssnat när du lovat, aldrig ställt några krav.

Men du om någon borde förstå, att man inte gör såhär emot mig....

kan inte riktigt skilja på om jag vill ha dig, 

eller om jag vill bli av med dig och skada dig.

jag är skottsäker, 

men tål inte vatten,

du kommer lämna mig med lättnad.

men jag lämnar dig fördömd.

kan du älska mig gråtande, lortig och slagen i bitar?

är så brutalt trött på att trilla ihop mentalt varje gång du inte klarar av att vara trevlig, varje gång du får mig att känna mig otillräcklig. 

Allt ansvar, krokben och bananskal att halka på ställs i vackra rader upp på min väg. Måste livet mitt vara en hinderbana jämt och ständigt? så fort min fokus försvinner en kort stund faller jag huvudstupa ner i gruset och skrubbar ansiktet blodigt, som resultat av ett års konstant fallande är huden tjockare än vad som någonsin kommer behövas utav mig,

Tyckte redan förut att jag var en dam med alldeles tillräckligt med skin på näsan men uppenbarligen var jag svagare än vad jag kunde tro,

Min allt tjockare hud klarar sig bättre och bättre mot de små fallen i vardagen, men när man trillar dit ordentligt så blir det ordentliga hål i den redan så otroligt ärrade huden. läketiden är så mycket längre än man kan tro och smärtan värre även fast man redan trott sig tappat känseln för länge, länge sedan.

Jag vågar inte låta mig själv vara sårbar så jag tar varje litet sår eller fall med ett leende, Låter det försvinna ur andras minnen och lägger till ytterligare en sten i säcken som en dag kommer sänka mig under ytan.

Jag är inte omänsklig utan precis som alla andra fantastiskt lätt att trasa sönder.

Att så fort man blir ensam sitta och febrilt försöka blinka bort tårarna som brännande hotar att visa sig, är så slitsamt i längden, för jag har ju till och med lurat mig själv att jag är riktigt stark.

Snart kommer det inte att finnas någon del kvar utav mig att ta av.

blir mindre och mindre, men allt vackrare och har ett konstant växande leende i mitt ansikte som snart täcker upp hela mig, som snart täcker ögonen så ingen kan se tårarna som gömmer sig där,  ändå känner jag mig mer och mer otillräcklig.

Ju mer jag funderar kommer jag fram till att det kanske inte finns något du kan göra alls för att få mig att må bättre eller ändra min situation över huvudtaget. men jag önskar och hoppas att inte även detta måste direkt tillfalla mitt bord, kan inte något få vara ditt ansvar? kan inte något få låta bli att tynga just mina axlar?

Snälla, kan inte du ta och bara göra detta bra, så lovar jag att själv tackla alla andra problem som tycks söka upp mig.

Jag tror inte folk letar efter en partner att ha sex med, jag tror människor letar efter någon som vill hålla dem i handen, någon som älskar dem när de är trasiga och någon som vill krama dem varma om nätterna. någon som kan hjälpa dem att älska sig själva. 

Någon som du, någon som du kanske kunde bli.

jag kanske har gått för långt, kanske kom för nära, kanske jagar bort dig med mina inre tankar och skräcker.

för i dina ögon är jag inte rädd för något alls, jag är stark och stenhård.

Men jag har ett inre som är separerat med ärr och om det finns någon kärlek eller svaghet inom mig: göm den, låt den inte växa, låt ingen se den.

Mina ögon är vidöppna för allt som komma kan, orkar inte slösa mer tid på misstag. orkar inte flera ärr eller flera fall.

Måste hitta fokus och sluta trilla runt och göra illa mig, måste hitta självrespekten i att duga även när man är trasig, trött och inte vackrast av alla. jag måste låta mig själv vara otillräcklig och sårbar. men jag vill inte, och det gör kampen bara ännu lite svårare..

Kan du älska mig när jag inte är leende och vacker? kan du älska mig gråtande, lortig och slagen i bitar?

I allways seem to forget, how fragile are the very strong!

Jag måste vara galen, jag kan inte riktigt se rakt längre! Förvånad? 

Min största rädsla är numera mitt hem. 

Det är en hård värld!

Frågan om den är lika hård för alla eller om dom elakheterna som finns i världen slumpvis blir utdelade och några av olyckshändelse får alldeles för mycket, på samma gång? medans andra hamnar i guld-och-gröna-skogar-land?

Är det automatiskt så att om man haft en period av tunga stenar på sin rygg, så får man en längre period med moln under fötterna? lite som en försäkrings-slant och plåster på såren! Det borde vara så iallafall!

Vi kanske också bara är olika bra på att dölja våra smärtor och det därför enbart verkar som om vissa har det dåligt och andra mår bra!? Går vi egentligen runt allihopa och mår genomsnitts-dåligt, några av oss bärandes vackra masker och andra ärligt låter sin mask ligga kvar hemma på nattuksbordet?

Vi handskas alla olika med våra känslor, bra som dåliga! Men jag har länge funderat, dom som gräver ner sina känslor innom sig, blir dom någonsin av med känslorna? eller blir det bara en dov, känslosmet, totalt avtrubbande?

Iallafall har jag funderat på och blivit förundrad över hur mycket folk omkring en kan trolla med ens känslor.

Dom som man inte behöver prata med varje dag utan som man kan skicka iväg en tanke på, och man lämnar över några stenar ifrån sina axlar direkt. De som får mig att le, gång på gång och likt magi ger en extra krafter att springa igenom betongen!

Dom riktiga vännerna som ser igenom masken, dom som tar sig tid att älska, lyfta och finnas. Oavsett!

Dom som man vet att man faktiskt kan ringa till, mitt i natten, dom människorna som man utan tvekan själv skulle sätta sig på ett tåg över halva världen ifall man fick ett samtal om att man var behövd.

Dom personerna ger mig tillbaka tron på mänskligheten. 

De är Få, men genomgoda.

Det är alldeles för många saker jag inte gjort än, för många solnedgångar jag inte sett än. Jag har blivit vis av mina skador, brännt barn skyr elden. Men jag vet däremot vilka människor jag vill ha i min närhet, jag har lärt mig vad vänskaplig kärlek är, när pengar är en bagatell och man faktiskt kan tänka att "vadfan, jag hade så gärna bara köpt dig en biljett, rymt iväg och gett dig lite lycka!"

Det verkar som om ingenting kommer att ändras, allt förblir det samma! Jag kan inte göra det andra människor ber mig att göra. Men jag har en stark vilja att, dom människorna som lyfter mig upp ur askan, gång på gång, dom som säger mig orden jag inte vill höra, att ge dom världen.

Jag vill inte falla runt i ett tomrum utan gravitation. Låt mig hellre falla fort, slå mig hårt men iallafall ge mig en chans att kunna ställa mig upp!

Jag dyker ner under ytan, och sen ber folk mig att där andas lugnt.

Min vapendragare sa en gång : " och här sitter jag, men en crush på en person, vars namn jag inte kan utala, vars språk jag inte talar, vi förstår inte varandra men jag är så lycklig ändå!"

Det är vad jag skulle vilja kalla ren kärlek.

Kärleken är inte bara blind, den är uppenbarligen minst döv,  stum och rullstolsbunden också!

Så är det med dom jag håller nära hjärtat, inte fan håller vi med varandra alltid, det är snarare tvärt om, vi säger vad vi tycker, försöker ruska om varandra, och får ett gäng nya infallsvinklar och ser saker med nya ögon. förmodligen går vi även därifrån med en skrattande fasad om att vi båda fortfarande minnsan har lika rätt som ifrån början.. men innombords har vi blandat våra åsikter, delat på två och och bägge blivit segrare ur striden.

Jag har hellre en vän som kan säga till mig: "vad fan hände? nu har du passerat ditt vanliga charmiga kaos och bara går direkt in till totalkaos!" än en vän som är medlem i klubben för inbördes beundran.

En slap in the face lite då och då för ett bryskt uppvaknande gör att man inte faller in i sig själv utan minns de andra människorna här på jorden också!

En vän som du som får mig att vilja gå upp ur sängen även när det gör ont,. 

Det är du som får mig att gång på gång försöka resa mig upp efter varje gång jag trillar hårt. 

Det är du som ser igenom ett strålande leende och ett hjärtligt skratt när jag djupt där inne är söndersliten och trasig.

Det är du som ser allt det vackra i mig även när jag är arg, trött och har en dålig dag.

Det är du som får mig att fortsätta kämpa även fast allt jag vill är att ge upp.

Tack för allt du är!

Jag vill ge dig hela världen i sin prakt, vill ge dig evig lycka och vill plocka ner månen till dig.

För dig hade jag blödigt mig torr.

Allt är inte snö som faller, jag vill också vara elak men här står jag och promotar en fantastisk man utan hjärta!

Och här står jag, och nickar och ler ett stort och bländande leende, han är underbar, en man med ett tålamod och ömhet som får vilken karl som helst att blekna samt falla ut i marginalerna fort.. 

Jag förklarar entusiastiskt hur snäll och omtänksam han är, han tar hand om alla och skulle aldrig kunna vara elak.

Vad är fel med mig? varför skriker jag inte ut vilken hemsk, egoistisk och framför allt feg man han är?

Utan att ljuga står jag med så mycket stenar upp i min mage att dom snart täpper till min hals, här står jag och promotar en fantastisk man utan hjärta.

Han är mannen som sårat mig mer än vad jag själv trodde att var möjligt.

Jag har alltid varit en dam med ett inre som ingen egentligen kunnat komma åt. Att tillåta sig själv att både tycka om och att bli omtyckt medför en risk för att faktiskt så småningom bli sårad.

Jag har med andra ord tidigare inte varit säker på att lyckan som riktig kärlek medför  slår smärtan som följer när man förlorar den och därför aldrig varken gett eller tagit emot kärlek. Inte ens närhet för den delen heller.

I tidigare förhållanden har jag utan större problem, många nätter faktiskt smitit iväg ifrån en varm, mjuk säng med en pojke som avgudade mig, med ett hårt kallt golv som mål.

Vips, ett äventyr som utvecklade sig till perfektion och lycka i varje hörn. Det var kärlek, och det var så lätt att släppa taget om en så känslomässigt hård fröken som mig själv. Jag upplevde för första gången en njutning i närhet, jag kunde för första gången sova en hel natt bredvid någon annan och jag kunde för första gången ta mig igenom en massage utan att få panik och jogga därifrån.

En seger, en lättnad och jag trodde att jag hittat rätt. Jag hade blivit trygg och lycklig, men lättlurad och naiv är en bättre definition av det hela.

Nu vill jag bara ta steget ur min emotionella dans, Jag döljer bara en smärtsam sanning.

Men måste jag alltid vara så omtänksam? måste han få ha ett så bra liv efter vad han gjort mot mig? och måste jag hjälpa till så ivrigt med att låta hans fantastiska rykte flyta på i en kurva lodrätt uppåt?

Leder verkligen min väntan någonstans?

Jag tvivlar på att snällhet kommer att få mig att glömma mitt trasiga hjärta och mitt krossade självförtroende, och jag tror inte en sekund på att jag hade valt bort cancer framför ett krossat hjärta. Fysisk smärta är ingenting jämfört med psykisk sådan, Försök ta en alvedon mot hjärtesorg?

Sedan tror jag för övrigt att det kommer ut ett botemedel mot cancer väldigt mycket fortare än läkemedlet mot  ett trasigt hjärta!

Historien om mannen som försvann har jag beslutat att hålla för mig själv ett tag till, tills jag är mogen att vara elak emot honom igenom att visa världen den otrevliga sanningen om hur han behandlade mig.

Tids nog kommer ni säkert få reda på den i ett inlägg som knappt skulle kunna passa in som en patetisk film eller en kass dokusåpa, folk som hört min historia har skeptiskt kollat på mig och frågat om allt verkligen stämmer? är jag verkligen helt ärlig?

Visst kan jag ta orden i min mun, att han är ett jävla as och en idiot. Men så länge jag inte menar orden som trillar ut, så tycker jag ju inte illa om honom på riktigt. då spelar det ingen roll.. falskt hat är bara ett försök till en shortcut helt utan verkan.

till mig, som känner sig så förvirrad och så utnyttjad. jag gav honom min kärlek, jag gjorde mig sårbar. 

och han likt en jägare som väntat på ett bra skottläge, avfyrade ett känslokallt skott, rakt in i hjärtat.

Han våldtog min känslomässiga oskuld.

Fortfarande kan jag inte säga ett ont ord om honom, varför kan jag inte få vara elak?

Jag drömmer om en framtid utan dig!

(smärtsamt skrivet för många månader sedan, publicerat nu när modet kommit ikapp)

En fri äventyrare, Entusiast, Nötskrämmare och världens största FOMO!

Friheten är det viktigaste jag äger, även nu när jag fysiskt sitter fast i mig själv och inte kan rymma på samma sätt som för några månader sedan.  De som känner mig kan nog sammanfatta mig med ett kort ord, Äventyr. Om någon är sugen på att göra något oplanerat, något dumdristigt impulsivt, vet alla att jag är den man frågar, och aldrig får ett nej, eller ens ett "jag ska tänka på det!"   Kan alltid bara dra eller lösa upp det jag sitter fast i. Det finns inget rep som är hårt nog att hålla fast mig, det har det nog aldrig funnits.

Viljan och entusiasmen kommer på en delad andra plats. Jag vill lära mig nya saker, jag vill prova och bli bra på allt. 

Min största negativa egenskap är en FOMO, Fear Of Missing Out, rädslan att gå misste om saker. Det är jag i ett nötskal och det är den egenskapen som driver och ligger bakom mitt konstanta äventyrs sug, min vilja och min entusiasm. (lite tragiskt att en rädsla och inte alltid positiv egenskap skall ligga i grunden till ens  största personlighetsdrag) 

Mitt motto lyder: Man ångrar bara det man inte gjorde.   Vilket också har lett mig till mycket dumheter (förvisso saker som blivit bra också) det har givit mig och min omgivining många bra historier och en fantastisk massa skratt. Men framförallt har det lärt mig att det finns nästan ingenting som är farligt, det har gjort mig otroligt orädd och kanske igenom det även lite dämpad i känslorna ibland. Man kan berätta för den där killen att han gav en hjärtslag när man satt där på jobbet och att han räddade hela ens dag i och med att fylla ens hela huvud med roliga och galna fantasier. (det har jag gjort många gånger) visst pinsamt, man blottar en del av sig själv, men man får också en chans att betala tillbaka lyckan som han gav till mig den gången han räddade en långtråkig dag på jobbet. Vem vet vart det kan leda? och vem vet hur många gånger det räddat mig och andra ifrån mörker?

Men, det finns ingen förutom jag som vet hur många jag i och med att vara den jag är, skrämt folk. framförallt killar.

Många gånger, milt sagt.

Tjejer skall stå och vara söta, perfekta och bli utvalda att bli uppraggade. !!?

 jag fungerar inte så, jag sitter inte längst bak i bussen och låter någon annans val styra mitt liv, 

Jag kör bussen. Iallafall min egen buss. 

Har fått det hårt kastat i ansiktet ett par gånger "men du, det var ju du som stalkade han!"  (blivit fantastiskt arg men med ett påklistrat leende sagt att det är klart jag har) men i ärlighetens namn har jag Aldrig stalkat någon utan att få någon respons. JA jag är tokig, ja jag har ringt på dörren till mitt dåvarande äventyr och lämnat över en påse nyplockade hjortron till hans rumskamrat när han inte var hemma. Att han lika entusiastiskt som mig, smsat, ringt och beundrat i smyg, spelar ingen roll, eftersom det är jag som gör det oväntade, det galna och busiga gör uppenbarligen mig automatiskt, utan att passera gå och inkassera hundra kronor, till den som jagar, till den som vill mer än den andre. (förmodligen även i Nötens egna ögon)

Men är det så farligt att ge en påse hjortron till någon? I min värld säger det inte att jag vill gifta mig med honom och föda hans barn imorgon. 

Är min värld speciell och naiv?

Lever jag i en egen värld eller är folk bara rädda för starka och orädda fröknar?

Kanske har jag för mycket skinn på näsan min för mitt eget bästa, 

kanske är världen bara inte redo för en Pippi Långstrump av nutidens kaliber.

Men när en Nöt med verkliga drömprinspotential dyker upp, (och nej nu säger jag inte att en vanlig Nöt inte  är något oseriöst) men även om jag har haft många äventyr i mina dagar, har det funnits dom som skrämmande nog haft potential att ge mig allt jag någonsin drömt om. De har verkat ha allt jag vill se och vakna till varje dag. Det är sånna Nötter som skrämmer mig. Dom är ungefär lika sällsynta som änglar. Men dom gör den vanliga Nötjakten värd mödan, och dom förstör mig och mitt hårda inre. drömprinspotential är något rått, något som kanske liknas vid mig själv, någon som inte är rädd för livet och vågar trolla vardagen till äventyr.

Men som sagt, när någon som passar läskigt bra in i den kompliserade pepparkaksformen jag gjort och kallat mall,  kommer en känsla stormande som jag väldigt sällan är van vid att hantera, Osäkerhet. Hur hanterar man något sånt? Jag blir nästan arg, då någon skvallrat för hans vänner om att jag minnsan tycker att han ser fantastiskt bra ut, (något jag i vanliga fall förklarat med ett: "Vadå? det ser du väl själv att han ser bra ut, I think hes hot as hell, det är väl inget konstigt med det?!")

Jag håller stenkoll på vart han befinner sig och undviker honom ute på krogen istället för att som i vanlig anda springa fram och utdela ett  

hårt knytnävs slag på axeln och entusiastiskt förklara med ett leende stort som solen att jag minnsan inte förväntat mig att det skulle finnas såhär snygga killar ute på detta stället ikväll heller.

Varför agerar jag inte så mot mina drömnötter?

Njae, med de riktiga drömNötterna kommer saker jag inte är van vid att hantera och håller mig för ovanlighetens skull i skinnet, vilket inte alls är bra. Jag visar inte alls mitt rätta brutalt "dumma" jag utan ett falskt städat och kanske inte alls lika entusiastiskt jag.

(nu händer det ju faktiskt inte så ofta att de här dyker upp, men de finns....) 

Men Okejdå, det är mycket roligare att höja sig själv halvägs till skyarna än att tycka synd om sig själv och fokusera på de få negativa egenskaperna man har.

"Her good looks could have sailed a ship, but her will alone could have sunk it."