kan du älska mig gråtande, lortig och slagen i bitar?

är så brutalt trött på att trilla ihop mentalt varje gång du inte klarar av att vara trevlig, varje gång du får mig att känna mig otillräcklig. 

Allt ansvar, krokben och bananskal att halka på ställs i vackra rader upp på min väg. Måste livet mitt vara en hinderbana jämt och ständigt? så fort min fokus försvinner en kort stund faller jag huvudstupa ner i gruset och skrubbar ansiktet blodigt, som resultat av ett års konstant fallande är huden tjockare än vad som någonsin kommer behövas utav mig,

Tyckte redan förut att jag var en dam med alldeles tillräckligt med skin på näsan men uppenbarligen var jag svagare än vad jag kunde tro,

Min allt tjockare hud klarar sig bättre och bättre mot de små fallen i vardagen, men när man trillar dit ordentligt så blir det ordentliga hål i den redan så otroligt ärrade huden. läketiden är så mycket längre än man kan tro och smärtan värre även fast man redan trott sig tappat känseln för länge, länge sedan.

Jag vågar inte låta mig själv vara sårbar så jag tar varje litet sår eller fall med ett leende, Låter det försvinna ur andras minnen och lägger till ytterligare en sten i säcken som en dag kommer sänka mig under ytan.

Jag är inte omänsklig utan precis som alla andra fantastiskt lätt att trasa sönder.

Att så fort man blir ensam sitta och febrilt försöka blinka bort tårarna som brännande hotar att visa sig, är så slitsamt i längden, för jag har ju till och med lurat mig själv att jag är riktigt stark.

Snart kommer det inte att finnas någon del kvar utav mig att ta av.

blir mindre och mindre, men allt vackrare och har ett konstant växande leende i mitt ansikte som snart täcker upp hela mig, som snart täcker ögonen så ingen kan se tårarna som gömmer sig där,  ändå känner jag mig mer och mer otillräcklig.

Ju mer jag funderar kommer jag fram till att det kanske inte finns något du kan göra alls för att få mig att må bättre eller ändra min situation över huvudtaget. men jag önskar och hoppas att inte även detta måste direkt tillfalla mitt bord, kan inte något få vara ditt ansvar? kan inte något få låta bli att tynga just mina axlar?

Snälla, kan inte du ta och bara göra detta bra, så lovar jag att själv tackla alla andra problem som tycks söka upp mig.

Jag tror inte folk letar efter en partner att ha sex med, jag tror människor letar efter någon som vill hålla dem i handen, någon som älskar dem när de är trasiga och någon som vill krama dem varma om nätterna. någon som kan hjälpa dem att älska sig själva. 

Någon som du, någon som du kanske kunde bli.

jag kanske har gått för långt, kanske kom för nära, kanske jagar bort dig med mina inre tankar och skräcker.

för i dina ögon är jag inte rädd för något alls, jag är stark och stenhård.

Men jag har ett inre som är separerat med ärr och om det finns någon kärlek eller svaghet inom mig: göm den, låt den inte växa, låt ingen se den.

Mina ögon är vidöppna för allt som komma kan, orkar inte slösa mer tid på misstag. orkar inte flera ärr eller flera fall.

Måste hitta fokus och sluta trilla runt och göra illa mig, måste hitta självrespekten i att duga även när man är trasig, trött och inte vackrast av alla. jag måste låta mig själv vara otillräcklig och sårbar. men jag vill inte, och det gör kampen bara ännu lite svårare..

Kan du älska mig när jag inte är leende och vacker? kan du älska mig gråtande, lortig och slagen i bitar?