tyst kära du, för jag bryter mitt löfte till dig. jag bryter lagen och tappar kontrollen.

du sprang iväg och slutade som en total främling. sitter och kollar på bilder utav mig och någon jag inte vet vem det är längre. bilder som kommer att vara i mitt minne tills... tills.. föralltid.

Vi kan sluta våra ögon och låtsats att vi inte känner varandra, att det aldrig funnits.. 

Vill vara stark och oberörd, rakryggad kunna bara gå, utan att ens vilja snegla tillbaka. Men mitt emotionella kaos du så vackert slog in i ett rosa paket till mig, gör min ryggrad så mjuk och mina axlar är inte längre stolta och högburna. Efter du satte nålar i mina ögon vågar jag inte längre möta en blick.

knyt loss repen ifrån mig, jag måste ta mig härifrån och springa iväg. 

jag fann ett dödligt fel i kärlekens logik, och slog som en sjunkande sten emot en sandbotten... långsamt, mjukt men bestämt och med en omöjlighet att med egna krafter ta sig över ytan igen.. gravitationen och vattnets kraft trycker stenen hårt mot bottnen.. och där, med sand i skorna ligger jag tills någon drar upp mig ur vattnet, upp ifrån bottnen. upp i solen iväg ifrån allt det blöta och obehagliga.

tyst kära du, för jag bryter mitt löfte till dig. jag bryter lagen och tappar kontrollen.

Jag är trött och mänsklig, kan inte sova och nätterna är min fiende, det är  då jag skrämmer mig själv om saker jag vet kommer gå bra, men som ändå oroar mig,

men om jag inte sjunger för dig längre, plocka ned mig ifrån din vägg.. det finns inget du behöver bevisa, du gjorde bort dig, och mig. Det verkade så kul tills man förlorade det man vunnit...

kan du ge tillbaka mig min åsikt? för jag orkar inte tänka åt dig längre, 

Kommer du ihåg mig? för helt ärligt så gör jag inte det längre!

jag provade att bli stark igenom att vara sårbar, det fungerar inte.... jag lovar dig, det är mer som att springa på motorvägen.. det är mer farligt än det ger dig styrka.

Men alla vet att det gör ont att växa upp men ändå gör alla det, mer eller mindre smärtsamt, och alla slåss fortfarande mot det.. men vi är alla så lika varandra, 

Du är smärta, så som soliga dagar med regn.. och alla vet att det suger att komma tillbaka när allt påminner om dig, saker jag vill berätta för dig, när jag bara vill att du ska vara här sovandes bredvid mig, så som du brukade vara..

jag försökte bygga, laga och skapa, men alldeles för långsamt. viljan att försöka hade iallafall jag.. men det räcker inte med bara en av oss hade den.... uppenbarligen..

jag hoppas att jag aldrig behöver hitta en ny du, en ny person som jag faktiskt alldeles på riktigt tycker om och som jag faktiskt kan se en ärlig och riktig framtid med. Hur kunde jag lura mig själv så?

Det finns dem som avgudar  och som tar hand om mig till tusen. de som sätter mig i sitt finaste rum, som om jag är ett fint pris, en nummer ett. Men med dig fick jag däremot kämpa, jag fick försöka mest hela tiden att få din bekräftelse, för att få känna mig som om jag dög.

nedbruten, osäker men vacker drog du ifrån mig och lämnade till och med skulden på mig, för om jag hade dugit hade du aldrig försvunnit och jag hade sluppit att frågade sitta kvar med känslan att det var jag som drog ur proppen.. 

men jag hade dig som guldmedalj, du var mitt mål och det enda jag behövde.

men vackra pojkar har krossat bättre hjärtan än mitt. de har förstört större framtidsplaner än mina med dig. Känslan av att vara lurad sitter fortfarande i, och undran om såren snart kommer bli till skorpor, ärr och kanske alltid finnas, lätta att dölja med vilje, men när man är sårbart naken syns vart enda ärr, varenda litet ett...

Men det tar så lång tid, eller har jag fel? är jag färdig? det kanske bara är viljan som saknas. det kanske bara är materialet som  inte är fint nog.. det kanske helt enkelt inte finns någon mer som smälter mig som du, som bryr sig i smyg som du...

du satte tårar i ögonen på hon som inte kunde gråta, du gav smärta till hon som ville slippa känna, men nu är jag av med den sista delen av dig ifrån mig.

Vi har inget kvar. 

Du är inte glömd, bara borta..