I allways seem to forget, how fragile are the very strong!

Jag måste vara galen, jag kan inte riktigt se rakt längre! Förvånad? 

Min största rädsla är numera mitt hem. 

Det är en hård värld!

Frågan om den är lika hård för alla eller om dom elakheterna som finns i världen slumpvis blir utdelade och några av olyckshändelse får alldeles för mycket, på samma gång? medans andra hamnar i guld-och-gröna-skogar-land?

Är det automatiskt så att om man haft en period av tunga stenar på sin rygg, så får man en längre period med moln under fötterna? lite som en försäkrings-slant och plåster på såren! Det borde vara så iallafall!

Vi kanske också bara är olika bra på att dölja våra smärtor och det därför enbart verkar som om vissa har det dåligt och andra mår bra!? Går vi egentligen runt allihopa och mår genomsnitts-dåligt, några av oss bärandes vackra masker och andra ärligt låter sin mask ligga kvar hemma på nattuksbordet?

Vi handskas alla olika med våra känslor, bra som dåliga! Men jag har länge funderat, dom som gräver ner sina känslor innom sig, blir dom någonsin av med känslorna? eller blir det bara en dov, känslosmet, totalt avtrubbande?

Iallafall har jag funderat på och blivit förundrad över hur mycket folk omkring en kan trolla med ens känslor.

Dom som man inte behöver prata med varje dag utan som man kan skicka iväg en tanke på, och man lämnar över några stenar ifrån sina axlar direkt. De som får mig att le, gång på gång och likt magi ger en extra krafter att springa igenom betongen!

Dom riktiga vännerna som ser igenom masken, dom som tar sig tid att älska, lyfta och finnas. Oavsett!

Dom som man vet att man faktiskt kan ringa till, mitt i natten, dom människorna som man utan tvekan själv skulle sätta sig på ett tåg över halva världen ifall man fick ett samtal om att man var behövd.

Dom personerna ger mig tillbaka tron på mänskligheten. 

De är Få, men genomgoda.

Det är alldeles för många saker jag inte gjort än, för många solnedgångar jag inte sett än. Jag har blivit vis av mina skador, brännt barn skyr elden. Men jag vet däremot vilka människor jag vill ha i min närhet, jag har lärt mig vad vänskaplig kärlek är, när pengar är en bagatell och man faktiskt kan tänka att "vadfan, jag hade så gärna bara köpt dig en biljett, rymt iväg och gett dig lite lycka!"

Det verkar som om ingenting kommer att ändras, allt förblir det samma! Jag kan inte göra det andra människor ber mig att göra. Men jag har en stark vilja att, dom människorna som lyfter mig upp ur askan, gång på gång, dom som säger mig orden jag inte vill höra, att ge dom världen.

Jag vill inte falla runt i ett tomrum utan gravitation. Låt mig hellre falla fort, slå mig hårt men iallafall ge mig en chans att kunna ställa mig upp!

Jag dyker ner under ytan, och sen ber folk mig att där andas lugnt.

Min vapendragare sa en gång : " och här sitter jag, men en crush på en person, vars namn jag inte kan utala, vars språk jag inte talar, vi förstår inte varandra men jag är så lycklig ändå!"

Det är vad jag skulle vilja kalla ren kärlek.

Kärleken är inte bara blind, den är uppenbarligen minst döv,  stum och rullstolsbunden också!

Så är det med dom jag håller nära hjärtat, inte fan håller vi med varandra alltid, det är snarare tvärt om, vi säger vad vi tycker, försöker ruska om varandra, och får ett gäng nya infallsvinklar och ser saker med nya ögon. förmodligen går vi även därifrån med en skrattande fasad om att vi båda fortfarande minnsan har lika rätt som ifrån början.. men innombords har vi blandat våra åsikter, delat på två och och bägge blivit segrare ur striden.

Jag har hellre en vän som kan säga till mig: "vad fan hände? nu har du passerat ditt vanliga charmiga kaos och bara går direkt in till totalkaos!" än en vän som är medlem i klubben för inbördes beundran.

En slap in the face lite då och då för ett bryskt uppvaknande gör att man inte faller in i sig själv utan minns de andra människorna här på jorden också!

En vän som du som får mig att vilja gå upp ur sängen även när det gör ont,. 

Det är du som får mig att gång på gång försöka resa mig upp efter varje gång jag trillar hårt. 

Det är du som ser igenom ett strålande leende och ett hjärtligt skratt när jag djupt där inne är söndersliten och trasig.

Det är du som ser allt det vackra i mig även när jag är arg, trött och har en dålig dag.

Det är du som får mig att fortsätta kämpa även fast allt jag vill är att ge upp.

Tack för allt du är!

Jag vill ge dig hela världen i sin prakt, vill ge dig evig lycka och vill plocka ner månen till dig.

För dig hade jag blödigt mig torr.

Allt är inte snö som faller, jag vill också vara elak men här står jag och promotar en fantastisk man utan hjärta!

Och här står jag, och nickar och ler ett stort och bländande leende, han är underbar, en man med ett tålamod och ömhet som får vilken karl som helst att blekna samt falla ut i marginalerna fort.. 

Jag förklarar entusiastiskt hur snäll och omtänksam han är, han tar hand om alla och skulle aldrig kunna vara elak.

Vad är fel med mig? varför skriker jag inte ut vilken hemsk, egoistisk och framför allt feg man han är?

Utan att ljuga står jag med så mycket stenar upp i min mage att dom snart täpper till min hals, här står jag och promotar en fantastisk man utan hjärta.

Han är mannen som sårat mig mer än vad jag själv trodde att var möjligt.

Jag har alltid varit en dam med ett inre som ingen egentligen kunnat komma åt. Att tillåta sig själv att både tycka om och att bli omtyckt medför en risk för att faktiskt så småningom bli sårad.

Jag har med andra ord tidigare inte varit säker på att lyckan som riktig kärlek medför  slår smärtan som följer när man förlorar den och därför aldrig varken gett eller tagit emot kärlek. Inte ens närhet för den delen heller.

I tidigare förhållanden har jag utan större problem, många nätter faktiskt smitit iväg ifrån en varm, mjuk säng med en pojke som avgudade mig, med ett hårt kallt golv som mål.

Vips, ett äventyr som utvecklade sig till perfektion och lycka i varje hörn. Det var kärlek, och det var så lätt att släppa taget om en så känslomässigt hård fröken som mig själv. Jag upplevde för första gången en njutning i närhet, jag kunde för första gången sova en hel natt bredvid någon annan och jag kunde för första gången ta mig igenom en massage utan att få panik och jogga därifrån.

En seger, en lättnad och jag trodde att jag hittat rätt. Jag hade blivit trygg och lycklig, men lättlurad och naiv är en bättre definition av det hela.

Nu vill jag bara ta steget ur min emotionella dans, Jag döljer bara en smärtsam sanning.

Men måste jag alltid vara så omtänksam? måste han få ha ett så bra liv efter vad han gjort mot mig? och måste jag hjälpa till så ivrigt med att låta hans fantastiska rykte flyta på i en kurva lodrätt uppåt?

Leder verkligen min väntan någonstans?

Jag tvivlar på att snällhet kommer att få mig att glömma mitt trasiga hjärta och mitt krossade självförtroende, och jag tror inte en sekund på att jag hade valt bort cancer framför ett krossat hjärta. Fysisk smärta är ingenting jämfört med psykisk sådan, Försök ta en alvedon mot hjärtesorg?

Sedan tror jag för övrigt att det kommer ut ett botemedel mot cancer väldigt mycket fortare än läkemedlet mot  ett trasigt hjärta!

Historien om mannen som försvann har jag beslutat att hålla för mig själv ett tag till, tills jag är mogen att vara elak emot honom igenom att visa världen den otrevliga sanningen om hur han behandlade mig.

Tids nog kommer ni säkert få reda på den i ett inlägg som knappt skulle kunna passa in som en patetisk film eller en kass dokusåpa, folk som hört min historia har skeptiskt kollat på mig och frågat om allt verkligen stämmer? är jag verkligen helt ärlig?

Visst kan jag ta orden i min mun, att han är ett jävla as och en idiot. Men så länge jag inte menar orden som trillar ut, så tycker jag ju inte illa om honom på riktigt. då spelar det ingen roll.. falskt hat är bara ett försök till en shortcut helt utan verkan.

till mig, som känner sig så förvirrad och så utnyttjad. jag gav honom min kärlek, jag gjorde mig sårbar. 

och han likt en jägare som väntat på ett bra skottläge, avfyrade ett känslokallt skott, rakt in i hjärtat.

Han våldtog min känslomässiga oskuld.

Fortfarande kan jag inte säga ett ont ord om honom, varför kan jag inte få vara elak?

Jag drömmer om en framtid utan dig!

(smärtsamt skrivet för många månader sedan, publicerat nu när modet kommit ikapp)

En fri äventyrare, Entusiast, Nötskrämmare och världens största FOMO!

Friheten är det viktigaste jag äger, även nu när jag fysiskt sitter fast i mig själv och inte kan rymma på samma sätt som för några månader sedan.  De som känner mig kan nog sammanfatta mig med ett kort ord, Äventyr. Om någon är sugen på att göra något oplanerat, något dumdristigt impulsivt, vet alla att jag är den man frågar, och aldrig får ett nej, eller ens ett "jag ska tänka på det!"   Kan alltid bara dra eller lösa upp det jag sitter fast i. Det finns inget rep som är hårt nog att hålla fast mig, det har det nog aldrig funnits.

Viljan och entusiasmen kommer på en delad andra plats. Jag vill lära mig nya saker, jag vill prova och bli bra på allt. 

Min största negativa egenskap är en FOMO, Fear Of Missing Out, rädslan att gå misste om saker. Det är jag i ett nötskal och det är den egenskapen som driver och ligger bakom mitt konstanta äventyrs sug, min vilja och min entusiasm. (lite tragiskt att en rädsla och inte alltid positiv egenskap skall ligga i grunden till ens  största personlighetsdrag) 

Mitt motto lyder: Man ångrar bara det man inte gjorde.   Vilket också har lett mig till mycket dumheter (förvisso saker som blivit bra också) det har givit mig och min omgivining många bra historier och en fantastisk massa skratt. Men framförallt har det lärt mig att det finns nästan ingenting som är farligt, det har gjort mig otroligt orädd och kanske igenom det även lite dämpad i känslorna ibland. Man kan berätta för den där killen att han gav en hjärtslag när man satt där på jobbet och att han räddade hela ens dag i och med att fylla ens hela huvud med roliga och galna fantasier. (det har jag gjort många gånger) visst pinsamt, man blottar en del av sig själv, men man får också en chans att betala tillbaka lyckan som han gav till mig den gången han räddade en långtråkig dag på jobbet. Vem vet vart det kan leda? och vem vet hur många gånger det räddat mig och andra ifrån mörker?

Men, det finns ingen förutom jag som vet hur många jag i och med att vara den jag är, skrämt folk. framförallt killar.

Många gånger, milt sagt.

Tjejer skall stå och vara söta, perfekta och bli utvalda att bli uppraggade. !!?

 jag fungerar inte så, jag sitter inte längst bak i bussen och låter någon annans val styra mitt liv, 

Jag kör bussen. Iallafall min egen buss. 

Har fått det hårt kastat i ansiktet ett par gånger "men du, det var ju du som stalkade han!"  (blivit fantastiskt arg men med ett påklistrat leende sagt att det är klart jag har) men i ärlighetens namn har jag Aldrig stalkat någon utan att få någon respons. JA jag är tokig, ja jag har ringt på dörren till mitt dåvarande äventyr och lämnat över en påse nyplockade hjortron till hans rumskamrat när han inte var hemma. Att han lika entusiastiskt som mig, smsat, ringt och beundrat i smyg, spelar ingen roll, eftersom det är jag som gör det oväntade, det galna och busiga gör uppenbarligen mig automatiskt, utan att passera gå och inkassera hundra kronor, till den som jagar, till den som vill mer än den andre. (förmodligen även i Nötens egna ögon)

Men är det så farligt att ge en påse hjortron till någon? I min värld säger det inte att jag vill gifta mig med honom och föda hans barn imorgon. 

Är min värld speciell och naiv?

Lever jag i en egen värld eller är folk bara rädda för starka och orädda fröknar?

Kanske har jag för mycket skinn på näsan min för mitt eget bästa, 

kanske är världen bara inte redo för en Pippi Långstrump av nutidens kaliber.

Men när en Nöt med verkliga drömprinspotential dyker upp, (och nej nu säger jag inte att en vanlig Nöt inte  är något oseriöst) men även om jag har haft många äventyr i mina dagar, har det funnits dom som skrämmande nog haft potential att ge mig allt jag någonsin drömt om. De har verkat ha allt jag vill se och vakna till varje dag. Det är sånna Nötter som skrämmer mig. Dom är ungefär lika sällsynta som änglar. Men dom gör den vanliga Nötjakten värd mödan, och dom förstör mig och mitt hårda inre. drömprinspotential är något rått, något som kanske liknas vid mig själv, någon som inte är rädd för livet och vågar trolla vardagen till äventyr.

Men som sagt, när någon som passar läskigt bra in i den kompliserade pepparkaksformen jag gjort och kallat mall,  kommer en känsla stormande som jag väldigt sällan är van vid att hantera, Osäkerhet. Hur hanterar man något sånt? Jag blir nästan arg, då någon skvallrat för hans vänner om att jag minnsan tycker att han ser fantastiskt bra ut, (något jag i vanliga fall förklarat med ett: "Vadå? det ser du väl själv att han ser bra ut, I think hes hot as hell, det är väl inget konstigt med det?!")

Jag håller stenkoll på vart han befinner sig och undviker honom ute på krogen istället för att som i vanlig anda springa fram och utdela ett  

hårt knytnävs slag på axeln och entusiastiskt förklara med ett leende stort som solen att jag minnsan inte förväntat mig att det skulle finnas såhär snygga killar ute på detta stället ikväll heller.

Varför agerar jag inte så mot mina drömnötter?

Njae, med de riktiga drömNötterna kommer saker jag inte är van vid att hantera och håller mig för ovanlighetens skull i skinnet, vilket inte alls är bra. Jag visar inte alls mitt rätta brutalt "dumma" jag utan ett falskt städat och kanske inte alls lika entusiastiskt jag.

(nu händer det ju faktiskt inte så ofta att de här dyker upp, men de finns....) 

Men Okejdå, det är mycket roligare att höja sig själv halvägs till skyarna än att tycka synd om sig själv och fokusera på de få negativa egenskaperna man har.

"Her good looks could have sailed a ship, but her will alone could have sunk it."

Vart har alla griniga, tjocka och hårdhänta sjuksyster-tanter tagit vägen?

Efter min olycka med den älskade Range Rovern har jag förklarligt haft lite diverse problem med huvudet, armen och diverse andra ömma kroppsdelar.

Det var alltså idag dags för återbesök, skulle klockan nio vara på ortopedavdelningen på lassarettet. Min kära mor fick stå och skrika så att spottet ven över sängen min i säkerligen en timme innan jag ens visade något ynka livstecken. Att sova har blivit min favoritsysselsättning då huvudet fått sig en ordentlig törn och beordrar resten av kroppen att sova, Minst 15 timmar varje dygn.

Ortopedavdelningen intogs med humöret nere på botten då jag mot all naturlig logik blivit tvingad att gå upp klockan halv nio istället för runt två tiden. Anmälde mig snällt i luckan och betalade den utsatta pris summan på 200 riksdaler.
Blev visad till ett undersökningsrum utav någon liten söt sköterska som var ungefär två huvuden kortare än mig och sa att doktor T minnsan skulle infinna sig snart.
Två minuter senare springer en stressad man in i rummet och fram till datorn utan att ens kolla på mig, jag antar självklart att han inte är min läkare då jag faktiskt tar för givet att man hälsar, eller iallafall kollar på sina patienter.
Han sätter sig iallafall mitt emot mig och frågar kort vad det är för fel på mig, jag förklarar att jag voltat av vägen med bilen och gjort illa handen så att jag inte kan använda den då det gör ont, vad på han slänger ut sig "jaa, du satt väl säkert och pratade i telefonen när du körde av vägen, alla har ju en telefon fastklistrad nuförtiden!"
(doktor T har fortfarande inte så mycket som kollat mig i ögonen och jag kollar pafft och förbryllat på honom och söker efter ett uns av humor eller leende för att förklara hans kommentar. men Ikke.)
Jag försöker att ta det som en vuxen och skrattar lite snällt och förklarade att nej jag pratade faktisk inte i telefonen. Han kollar irriterat runt i rummet och säger rakt till mig med en suck "nehej, men då satt du väl och smsade då!"
Nu börjar även min mildhet sakta men säkert gömma sig i skuggorna, vad fan håller karln på med? vad vill han?
Tar ett djupt andetag och förklarar att det hade blåst sidleds över vägen med snö och slipat fram en isbana över höjden jag kommit upp på, bilarna framför mig bromsade till precis då dom kom ut ur kurvan och jag av ren reflex hade bromsat väldigt lätt då jag med, tappat fästet och sedan inte minnts något mer.
Doktor T kollar nu på mig för första gången under hela besöket och säger elakt "men det vet väl varenda människa att det är jävligt dumt och en dödssynd att bromsa i hala kurvor!"
(jotack, jag vet det, annars hade väl inte min bil varit mos och jag sjukskriven nu i snart tre veckor oförmögen att göra något alls? men att köra bil är en rutin och man vet trotts allt inte vilka kurvor som är hala i Förväg)
Han avslutade med det första medicinska påståendet under hela besöket, jo jag ska försöka träna upp musklerna i den trasiga armen och pröva att använda den lite. men slänger ut sig att detta var minsan en väldigt obetydlig skada och att det är dumt att lyssna på kroppen när det gör ont, så går han ut, utan att säga hej då.
Nu har jag fått nog, hade jag velat ha en lektion i hur dåligt jag kör bil eller någon som dömmer mig utan att veta hur något gått till eller hänt, hade jag väl inte gått till ortopeden och dessutom betalat pengar för det? jag går iallafall ut därifrån och hoppas innerligt att doktor T haft en dålig dag, för är han så här elak varje dag måste den stackars människan ha rejäla problem.


Eftersom huvudet är det egentliga problemet passade jag även på att vara duktig och ringde upp min kirurg som tog emot mig när jag kom med ambulansen, frågade lite försiktigt om det är normalt att sova så pass mycket som jag gör och även om det är normalt att glömma bort saker ( så som att jag bokat frisörtid, att jag skulle ha visning på min lägenhet och lovat att flytta ur dagen efter, diverse namn, vart jag varit, vart jag ska med mera.)
Hör hur fru kirurg blir lite nervös och säger att hon ville att jag skulle åka in till närmaste akutmottagning och få en ny skallrönten. Chiptjohej, det lät ju bra.

Sjukhusrunda nummer två.

Behöver inte vänta många minuter innan jag blir upphämtad utav en ung söt manlig sjuksköterska med långa mörka lockar och markerade glasögon. Han är inte många år äldre än mig och verkar vara en glad prick, här har vi dagens Mc.Steamy.
Han pekar på ett rum lite längre bort och säger att jag kan gå in där så kommer han snart, jag slinker leendes in på rummet och fnissar lite för mig själv,
detta sjukhusbesöket kanske slår det förra after all...
Vi börjar lite försiktigt med blodtryck, vilket är högt för att vara en sådan lågtryckare som mig, vi fortsätter med att lysa mig lite i ögonen, och dom funkar även idag. så det är ju bra.
nu kommer vi till något lite spännande, pulsen, han håller mig på halsen och stirrar på klockan, börjar le mer och mer..
"Jaha, du, 110, det är ganska högt... det är inte så att du är lite nervös eller något över att vara här?!"
jag börjar tänka efter, och kommer fram till att, nää jag är inte nervös alls.. och klämmer ur mig att "det är nog faktiskt ditt fel!"
där sitter vi båda generade som få och ler som två får, var på han gör klart undersökningen och säger att vi ses och knatar skrattande ur rummet.
Nu ligger jag ensam kvar på mitt rum o skrattar lite åt mig själv en sväng. minuterna sniglar sig fram som de enbart kan göra på ett sjukhusrum och jag somnar.
Nästa person som två timmar senare väcker mig med en knack på dörren blåser mig totalt av sängen, en lång, vältränad, solbränd och långhårig läkare med ett bländande leende presenterar sig vid namn Mc.Dreamy. Nyper mig själv i armen när han vänder sig om för att plocka fram något ur ett skåp. jag har hamnat i en sjukhus serie ifrån tv där alla läkarna är skitheta och jag får bli ompysslad, BINGO.
efter att få ha stått o gjort det klassiska fylle-testet (du vet, ena armen rakt ut, hitta näsan, lyckades även ställa mig lite för nära en hylla och slår i armen i den när jag ska bevisa att jag minnsan har koll på min kropp) blivit ombedd att gå fram och tillbaka i rummet några gånger, (ja det var nog ett mirakel att jag inte snubblade eller gick in i något) Då kommer kommentaren med stort K samt ett kritvitt leende: "då kan du ta av dig dina byxor"...
Okeeeej, kollar på honom lite avvaktande och väntar på ett, jag skojjar bara. men ikke, okej, av med byxorna, (och eftersom jag fortfaraned envisas med att jag är i en häftig dröm ala sexig sjukhus-serie tycker jag att det kan ju bara bli kalas det här) och nyper mig hårt i armen för andra gången.
Kränger av mig byxorna med en hand, lite sådär halvsnyggt gjort kanske, och inser att tjenna, har man legat i sängen de senaste två veckorna och inte gjort många knop, har några snygga benmuskler ganska fort förtvinat, har inte riktigt prioriterat varken att raka benen eller smörja in dom, FAN. (varför tänkte jag inte på det?)
Ligger och vrider mig i ångest där jag ligger byxlös på britsen med Mc.Dreamy klämmandes och kännandes överallt. jodå, mina reflexer i knäna funkar, i fotlederna också, vi kittlade mig under fötterna, det funkade också... nu ligger jag och håller på att glida av britsen i nervösa svettningar. då kommer kommentar nummer två med ett ännu större leende, då kan du ta av dig tröjan också. Tack.
ja, det saknades bara det va? chiptjohej så var även tröjan kastad, vi inser att jag har sjukt många roliga reflexer även på överkroppen att leka med.. som alla funkar ypperligt, känner mig definitift inte lika kaxig längre, sedan får jag äntligen halka över golvet på svettiga fötter och klä på mig lika sexigt igen med en hand.

Jag blir lämnad ensam några minuter innan jag får veta att jag ska bli uppskickad på skall/hjärnröntgen, och gång nummer tre det knackar på dörren står det såklart en kille nummer tre leendes, Suprise.
Denna herren är lite äldre än de första två, men ser fortfarande ung och bra ut och är nog bara en tio år äldre än mig. Dagens Mc.Feast. jadå here we go again tänker jag och följer med honom ut och förklarar envist att jag inte alls är sugen på att åka rullstol. Han har redan spanat in mitt halsband och frågar intresserat vad det är för något, jag förklarar lugnt att det är en korall som jag hämtat då jag dykt i Italien, han bannar mig lite då de är fridlysta men ler ändå. jaha, vad jobbar du med då? jag förklarar och han frågar mer och mer om mig och jag bara ler och berättar om mina dumheter de sista åren, han frågar om min ålder verkligen stämmer och hur jag hunnit med allt, och jag svarar kaxigt att vilja hjälper.
När vi kommit upp till salen med röntgenaparaten för skallen tar han av mig halsbandet och skrattar åt texten på det, efter det säger han med ett leende, "och så tar du av dig kläderna också!" (denna gången har jag lärt mig att hey, det skämtar man tydligen inte om!) tänker absolut inte på att när man Röntgar, är ju själva poängen att man ska se Igenom saker och börjar lydigt ta av mig tröjan när jag hör att han börjar tokskratta och säger att han bara skojjar. ser mig generat om och ser fyra sköterskor som står och fnissar åt mig, ja men vadfan, jag börjar ju komma in i min roll att vara naken i min heta sjukhus-serie. men okej. sätter på mig tröjan igen och låter dom röntga mitt huvud.
Jag och Mc.Feast går ner till mitt rum igen och fortsätter tävlingen "vem vet mest om den huvudskadade-skadade-nakna tjejen", han står kvar och frågar allt och inget om mitt liv och poff, kommer frågan med ett leende: ".....såå har du en pojkvän som följer med dig på alla dina äventyr?" skrattar och säger att nej det har jag ju faktiskt inte. Poff: "någon flickvän då?"
hmm.. nää inte det heller, och frågan som följer är: "men vad är det för fel på dig då om du är singel? du verkar ju vara ett grymt kap" tackar Mc.Feast, men jag är kräsen. förklarar försiktigt att äventyrs killar ofta är omogna och dumma, behöver någon som har lite mål och ambitioner här i livet också.. Det piper på hans sökare och han säger fort att han måste gå, men att han är grymt imponerad av mig och säger att han ska tänka på mig.
tackar.

Mc.Dreamy störtar in och berättar att min hjärna ser jättefin ut, (känns bra att faktiskt få det bekräftat efter alla tokiga saker man gjort.) han säger att han inte vill låta mig jobba dock eftersom jag är så virrig och trött. Minst till julafton ska jag få sova och försöka bli människa igen. Han sitter en decimeter ifrån mig och ler med en bra blick, ( ja du vet, en såndär ordentlig blick som liksom fastnar i ens ögon.)
Han frågar om allt känns bra, och jag flinar och säger att efter omständigheterna känns det faktiskt ganska bra just nu. Jag får ett stort leende tillbaka och han frågar med lurig blick om jag har några frågor. nu börjar det ta fart i huvudet, klart jag har, Är du gift? singel? gillar du äventyr? kan du laga mat? ska vi gifta oss?
bestämmer mig för ett: "njaaaa, tror inte det....!"
men slår mig själv fort på handen, dumma mig, och slänger ur mig:
"har du några fler frågor!!?"
Han börjar skratta och jag ser att bakom dom där ögonen snurrar det på ganska bra, men att han precis som jag bestämmer sig för ett:
"njaa, haha, jag är inte säker, men jag tror inte det!!"
Efter några laddade ögonblick säger han att jag får knata hem om jag vill, jag säger att det ska jag göra, det är faktiskt inte långt hem till mig, var på han kollar ner i journalen och kikar på adressen, frågar mig vart det ligger, när jag förklarat blinkar han och säger med ett stort leende att det faktiskt inte alls var långt borta.

Och sedan går han leendes ut ur dörren, Mc.Dreamy stänger dörren bakom sig och lämnar mig med ett nytt hopp för människan, hoppas att alla pojkarna idag vet att de trollade mitt sjukhusbesök på 6 timmar till ett fantastiskt, spännande avsnitt av min verkliga sjukhus-serie.




Det finns tillfällen att hitta lyckan och spänningen i vardagen, det gäller bara att våga ta chansen att le.